Sofis berättelse: Att hamna utanför samhället

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv.

Allting som nämns i följande text är från min 21-åriga erfarenhet av livet.

Det är många som inte har tänkt tanken att någon gång hamna utanför samhällets system. De flesta ungdomar har redan en plan på hur deras karriär och liv skall bli i framtiden. Men vad om det inte blir som man har tänkt sig? Ibland händer det saker i en persons liv som betyder att man måste ändra eller skjuta upp de planer som man har haft. Ofta är det positiva saker som sker, till exempel en ny familjemedlem eller ett överraskande jobberbjudande.

Men det finns en lika stor risk att det är något negativt som påverkar personens liv. Det är det negativa som många inte vill tala om. Men jag tycker att det negativa även är värt att dela med sig av. I dagens läge är det så viktigt att aldrig misslyckas. Du skall alltid vara på topp i det mesta och klara av det som du har valt att pröva på. Vare sig det gäller jobb, skola eller familjeliv och oftast alla tre på en gång. Du ska vara en supermänniska för att passa in i dagens samhälle.

När jag har använt precis de här orden för både människor i min egen ålder (runt 20 år), personer äldre än jag och även professionella så reagerar de antingen med: Jo det stämmer. Eller med: Det är bara du som är lite extra sensitiv eller det är bara de som är lata och inte tar sitt arbete seriöst. Oftast är det de senare svaren som jag får. Är det verkligen jag som är extra sensitiv? Eller är det för mycket press på dagens ungdomar? Kan dagens press verkligen framkalla mentala sjukdomar som depression eller utbrändhet? Eller att man som ungdom inte känner sig värdig eller duktig nog att fortsätta med något som man en gång har misslyckats med? Det är det här jag verkligen vill att man skall tänka mera på. Vilken stress ungdomar går igenom i dag. När man redan vid 15 års ålder skall bestämma i vilken riktning man vill ta sitt arbetsliv.

​Det känns som om historien upprepar sig igen. När man tittar på hur ungdomar behandlades för några årtionden sedan och hur de behandlas i dag så är det skrämmande lika. Förr kläddes och behandlades barn och unga som miniatyrvuxna även om de inte hade samma rättigheter som vuxna människor. Det verkar som om vi är på väg tillbaka till det här tänkandet om våra unga och barn. Många tvingas växa upp väldigt snabbt och ta sig an stort ansvar som barn egentligen inte skall behöva ta. När man får ett så stort ansvar som så ung så tror jag att man i något skede antingen kraschar psykiskt, på grund av att det är för mycket ansvar vilket leder till för mycket stress, eller att personen i fråga inte orkar med ansvaret.

När det kommer an på den mentala hälsan så vet man mycket mer nu än vad man gjorde då. Varför är det då så att många fortfarande tror att när man är ung så är det antigen ”hormonerna som spökar” eller att man är lat? När en ungdom sedan slutar med vad hen har hållit på med, vare sig det är skola eller jobb så brukar de ofta frysa ut dem omkring sig. En annan orsak varför man ofta fryser ut människor i ens liv är att man skäms över det faktumet att man är utan jobb. Att man inte klarar av små saker som att behålla ett jobb eller att lyckas med skolan. De som lider av depression och ångest och genom det inte kan arbeta eller gå i skolan, brukar ofta bli väldigt ensamma människor. När man inte klarar av det som förväntas av en. Dagliga sysslor som att ens stiga upp från sängen för att gå till matbutiken verkar näst intill omöjliga. Hur är det tänkt att man över huvud taget skall orka gå till arbetet eller skolan om man inte ens orkar stiga upp?

Ungas depression och ångest är en av de största anledningarna till att många unga hamnar utanför det som anses vara ett normalt arbetsliv och skolliv. Jag tar även upp det för att det är många unga som tror att de bara är lata eller att det är normalt att vara ledsen en större del av sin vakna tid. Att det skulle höra till att må på det här sättet när kroppen ändras och det händer mycket nytt i ens liv när man skall bli vuxen.

Det skulle vara väldigt viktigt att både de unga och de vuxna i deras närhet skulle veta mer om de här vanliga psykiska sjudomarna som kan drabba vem som helst, så att man kan hjälpa och stöda varandra så att det kanske inte behöver gå så långt som till depression.

Det finns ingen åldersgräns på vem som kan hamna in i en djup depression.

"Sofi" är en ung som ville dela med sig av sin erfarenhet av psykisk hälsa.​

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *